KayaKing: november 2011

Vulcanoa Marathon 2010

paddlingssymposium

- Why? There are hotels.

Det var under inflygningen till Fontanarossa, Catania, som jag och mannen bredvid mig hade börjat prata. Flyget hade lyft från Rom. Etna tornade upp sig och det var en klar dag. Fönsterplats var perfekt och känslan av att återvända till Sicilien var god.

Jag försökte komma med en bra förklaring till varför jag skulle paddla, delta i workshops, kurser, omge mig av paddlare från olika länder samt göra en 4-dagarstur under drygt en vecka i den Eoliska övärlden norr om Sicilien. Övernattning skulle ske på diverse stränder på Vulcano, Lipari, Panarea och Stromboli, vilket mannen alltså ställde sig frågande till.

- I like it and you experience new and interesting things about life and yourself, blev mitt kortfattade försök till förklaring till varför camping på stränder istället för hotellvistelser. The views, fyllde jag på med.

Mannen log och önskade mig god tur och välkommen till Sicilien.
Francesco Petralia, www.maremotu.it, organisatör, Sottocostainstruktör och paddlare av rang (expeditioner runt Sardinien, Sicilien, Skottland, etc.), hade bjudit in mig till Vulcanoa symposium 30 september till 7 oktober 2010. Detta kunde jag inte motstå. I beskrivningen på engelska framgick det att det var the second edition of the International Italian Sea Kayak Event och att det återigen skulle äga rum kring de 7 Eoliska öarna. Ett unikt tillfälle att dela färdigheter och erfarenheter mellan havskajakspaddlare från olika länder.

Gianfranco i sin Over-line Aretusa
Foto: Francesco Petralia

Francesco Petralia, Vulcano

Francesco och hans kollega och kompis Gianfranco Iotta (paddlare, tolk, lingvist, Etnaguide etc.) jobbar hårt för att kunna genomföra symposiet. I år skulle det bli det andra i ordningen med internationell prägel. Tidigare hade de arrangerat tre nationella träffar.
På flygplatsen skulle jag bli hämtad av Francescos mamma Paola. Enligt ett sms från Francesco skulle hon hålla upp en skylt på vilken det stod MAREMOTU (sicilansk dialekt och betyder Tsunami, på italienska stavas det Maremoto). Jag såg henne direkt och hon såg mig och paddelväskan. Hon körde mig omedelbart till tågstationen. Som taget ur en Fellinifilm tog vi oss till järnvägsstationen. Det var ett underbart återseende av Sicilien även om flygplats och tågstation inte låter speciellt attraherande, men någonting i atmosfären medförde att det kändes rätt och då mina minnen från denna ö bara var ett år gamla så…

Vi hann precis lösa enkel biljett för 9,45 Euro till Milazzo. Hade inte detta lyckats hade det blivit en övernattning i Catania och ett 5.10 tåg morgonen efter. Paola ledsagade mig till rätt spår och såg till att jag hittade någonstans att sitta. Hon var mycket hjälpsam likt alla Sicilianare jag hittills mött. Det var helt okej att bli omhändertagen på detta sätt efter en lång dags färd, men med hjälp av min parlöritalienska hade jag klarat av att boka biljett och hitta rätt spår själv, bland annat tack vare Sicilienbesöket året innan, då med familj och en kollegas familj. Då åkte vi dit för paddling och Sottocostakurser med Francesco på den Sicilianska sydkusten med efterföljande semester på ostkusten.

Celebriteter inom paddling såsom Cheri Perry och Turner Wilson (http://www.kayakways.com/), Justine Curgenven (www.cackletv.com, etc.) och Barri Shaw (Storbritannien runt på 80 dagar etc.) var inbjudna att hålla föredrag, ge workshops i Greenland Style, Fun and Balance och Rock Gardening.

Instruktörer för BCU3- och 4-star kurser skulle vara Roger Chandler (www.coastalspirit.com) och Clark Weissinger med kajakskolor på Malta och Sardinien. Italienska paddlare och Sottocostainstruktörer var Gaudenzio Coltelli med kajakskola och bas på Elba (http://www.seakayakitaly.it/ ), Giuseppe ”Pepe” di Mauro, instruktör och kajakbyggare med bas i Catania - rekommenderar starkt ett besök på hans hemsida http://www.over-line.it/, Piero di Stefano etc.

Utöver detta skulle det förekomma en uppsjö aktiviteter under dagarna, t. ex. paddling och fiske, vandring upp för Vulcanokratern, Vulcanoa Marathon (paddlingsrace) Sottocosta bas- och avancerad kurs, bildvisningar och gemensamma middagar på kvällarna.

Tågresan från Catania till Milazzo tog drygt 2 timmar. Avgång 19.19. Byte i Messina 20.50. Framme Milazzo 21.36. Punktligt och bra. Från tågstationen ner till hamnområdet tog det ca 15 min med taxi (15 Euro).Taxichauffören nämde ett hotel av enklare slag vid namn Hotel California! Jag fann det lilla hotellet några kvarter bort. En mycket äldre dam tog emot mig. Jag frågade om det fanns något rum ledigt.

- Si, 20 Euro.

- Perfetto. Det fanns ingen anledning att pruta på det priset.

Hon visade mig rummet. Toalett och dusch i korridoren, två bäddar i rummet. Hon fick mitt pass och skrev under lång tid och med svag syn ner mina uppgifter. Jag köpte en flaska vatten, fick nyckeln och gick upp på rummet. Efter den välbehövliga duschen tog det inte många minuter innan jag somnade.

Klockan ringde 05.35. Tog på mig kläder och ryggsäck. Lade nyckeln på ett bord därnere som överenskommet. Jag hade siktat in mig på en hydrofoil, snabbfärja, med avgångstid 06.05 med bolaget ”Siremar” enligt uppgift. Jag kunde också välja färjebolaget ”Ustica Lines”. Det visade sig att första avgång inte var förrän 07.05 med snabbfärja och 07.20 vad gällde vanlig färja. Jag valde det snabbare alternativet (ca 45 minuter kontra 1 tim 20 min) för att vara på Vulcano i god tid innan symposiet skulle starta 08.00-08.30 med välkomnande och registrering. Biljetten kostade 16 Euro.Extratimmen i Milazzo kom väl till pass. Aningen hungrig klev jag in på ett café tvärs över gatan från kajplatsen sett. Café Albatross. Ägaren som jag snart förstod hette Angelo, hälsade på alla trogna morgonbesökare. Jag beställde:

- Buongiorno, un Cornetti Alla Meli y un Veneziane Cioccolato, per favore. E un Cappuccino.

Det smakade ljuvligt. Inte lik frukost hemma, men det ska det ju inte vara. Det är ju för skillnaderna jag ger mig ut och åker.
Snabbfärjan avgick enligt tidtabell. Snart skulle jag komma till en övärld jag hört så mycket om via min fru Jessica som tillbringade en semester här i ungdomen och som alltid närt en dröm om att få återkomma. Vi hade också fäst oss vid Sicilien från besöket 2009 då vi bott i Syrakusa och Riposto på ostkusten, Sampieri på sydkusten samt besökt Etna och mycket mer. Vänligheten och bemötandet, omtänksamheten om oss som familj var då oerhört fint.

Vid den punktliga ankomsten till Vulcano klev jag lugnt av. Klockan började närma sig åtta och jag letade efter skyltar som skulle ta mig till campingplatsen Togo Togo. Efter att ha lyckats lokalisera mig kände jag snart lukten av svavel. Tiotalet steg senare förstod jag vad det kom ifrån, ett svavelbad.

Hotel Il Conte sett från Togo Togo

Strax därefter tutade det. Francesco och Gianfranco kom farande i den gröna Jeepen.

- Buongiorno. Ciao.

Ett kort hej och ett allmänt tjo och tjim innan de åkte vidare för att hinna iordningsställa allt inför öppnandet. Jag var på rätt väg och skulle hinna till campingplatsen för att slå upp tältet innan registreringen började på Hotel Il Conte.

Jag gick till campingplatsen och sade att jag tillhörde symposiet och ämnade stanna 4 nätter innan vår 4-dagarstur. 10 Euro per natt. Fanns vad man behövde på en camping. Det var ingen 5-stjärning camping, men magnifikt läge. En del bodde på hotellet för 30 euro/natt inklusive frukostbuffé. Jag fann en bra plats för mitt tält och lät slå upp det. Gick och hälsade på en grupp paddlare från Israel. De brukade göra något liknande varje år, senast hade de paddlat i Kroatiska skärgården. Vi gick till hotellet för registrering.

Francesco och Gianfranco välkomnade oss och presenterade instruktörerna och guiderna. Jag och ytterligare elva skulle göra BCU3-Star Training och Assessment. Roger Chandler och Clark Weissinger delade upp oss i två grupper om 6 i varje. Jag hamnade i Roger Chandlers grupp och vi fick kort redogöra för vilka vi var, paddlingserfarenheter och förväntningar/målsättningar med BCU3- och 4-star. Alla var eniga om att göra BCU3-star på två dagar och sedan besluta sig för, om man klarade det, att gå vidare till den 4-stjärniga träningen för att vid senare tillfälle ta sig an 4-star Leader Assessment. Alternativen dag 3-4 var att delta i symposiets övriga delar där det lockade med Grönlandsteknik med Cheri Perry och Turner Wilson, men även Fun and Balance med Justine Curgenven och Barry Shaw.

Corvin Dierk stegrar sin kajak under workshop Fun and Balance med Justine och Barry

Paddlingen fortsatte under förmiddagen i närheten av basen. Roger letade upp positioner där vi paddlade i triangel som uppvärmning, övade manövrar kring klipporna, landstigning i surf och sjösättning efter nedglidning på klapperstensstrand, den rundade stenen var ”snäll”. Lunchen blev av det lättare slaget, innan eftermiddagen bestod av bogsering av olika art, paddelteknik, flottöruppgång samt rollning.

Roger Chandler: Come here!

BCU 3* aspiranter pausar

Tim Laurence i sin Feathercraft

Dagen hade bjudit på ytterligare möjlighet till deltagande i kurser och workshops såsom under dag 1, men nu med Sottocostas avancerade kurs 1, fiske och kajak med Roberto Gaultieri, etc.

Vid 18-tiden blev det film och bildspel från Cheri och Turners vistelser på Grönland, vilket var oerhört intressant. De talade bland annat om hur de kom i kontakt med lokalbefolkningen och deltog i de olika tävlingarna som arrangerades.

Kvällen bjöd på gemensam Siciliansk middag med flertalet rätter och T-shirtutdelning. Hamnade vid samma bord som ett par från Neapel och Roberto som var en fena på det där med kajak och fiske. Maten var utsökt, samtalen trevliga och människorna fantastiska och berikande.

Lördag 2 oktober

Dag 3 började med ett kort möte där dagens aktiviteter presenterades. Min frukost hade jag ätit utanför tältet - 1 tomat, 1 banan, sex brödskivor med jordgubbsmarmelad samt två muggar Arance Rosse, vilket i Sverige kallas blodapelsin! Varför inte Röd apelsinjuice? Kaffe fick jag på hotellet. En härligt kärv espresso.
Jag var inte riktigt överens med mig själv huruvida jag skulle delta i Greenland workshop med Turner och Cheri eller om jag skulle gå vidare med BCU 4-star. I samråd med Francesco och Roger enades vi om det senare alternativet med tanke på framtiden.

Jag och Gianluca D’Antoni från Trapani var de enda som hade för avsikt att gå vidare med BCU 4-star Training Leadership. Vi började dagen med att Roger presenterade CLAP som en modell för ledarskap:

C = Communication.

En effektiv kommunikation som är kortfattad och enkel med tydliga signaler med händer och paddlar.

L = Line of Sight

Se till att du som ledare har din grupp inom synhåll

A = Avoidance is better than cure

Undik faror för gruppen.

P = Position of maximum usefulness

Positionera dig själv som ledare på ett så strategiskt och optimalt sätt som möjligt för en grupps säkerhet. Kontrollera de små incidenterna för att undvika de stora.

Punta della Crapazza, Lipari
Foto: Gianluca D'Antoni

Efter en stunds genomgång på stranden blev vi ombedda att tänka att vi under 4-star Leadership Training skulle ta hand om en grupp BCU 3-stars. Roger skulle sätta upp ett antal scenarier under dagen och vi skulle leta upp tuffare förhållanden med högre vågor och surf.

Vi styrde kajakerna mot Punta della Crapazza, Lipari, och den vackra klippformationen med dess båge. Här tilltog vågorna en del. Vi övade på varianter vid undsättning och räddning, vilken roll jag som ledare ska ta, vad jag ska beordra assistenter och paddlare, vem skall bogsera, vem skall vara längst fram, hur vi snabbt och på ett bra sätt tar oss ur den uppkomna, ibland livsfarliga, situationen. Ett nytt grepp för egen del var den korta bogseringslinan som vi fäste framför sittbrunnen. Den halvmeterlånga bogserlinan med karbiner i ändarna kunde användas vid snabb hopkoppling och bogsering mot säkrare vatten. Vi sattes på diverse prov där vi skulle simma ikapp, med hjälp av paddeln, en kajak som drev iväg, utöva räddning på kapsejsad paddlare som befann sig i farlig närhet till klippor, kajak som sprungit läck. Vi gav orders och startade bogsering ur hotande situationer där vi iscensatte situationer med urledvridna axlar och bröstsmärtor. En givande dag som avslutades med diverse balansövningar för det höga nöjets skull. Vi återkom till basen på Vulcano vid 15, där egen reflektion och träning fortsatte.

Jag träffade några som gjort en intressant och lite krävande bestigning av Vulcanokratern.

Kvällen bjöd på en presentation av Barry Shaw där han redogjorde för Storbritannien runt på 80 dagar. Bilder som visade på hur tufft det stundtals var och där en av kamraterna tvingades avbryta för ett tag innan han anslöt senare under turen.

Middagen blev en variant av pizza som på Sicilien kallas Schiacciata Siciliana. Ganska mastig variant med mycket Mozzarella och annan fyllning. Fyllde magen rejält. Det pratades och knöts kontakter. Själv reflekterade jag kring den stora variationen på symposiet. Man kunde ju ta med familjen, campa eller bo på det prisvärda hotellet då det var lågsäsong, gå upp på Vulcanokratern, paddling för barn fanns på programmet, enklare kurser om en i familjen ännu inte var så hemma på kajak, avancerade kurser, lek och allvar och mycket mer. Talade med Francesco om detta och han gick redan och närde på tanken om att göra det mer familjeanpassat utan att ge vika på det breda och avancerade utbudet.

Söndag 3 oktober

De flesta aktiviteterna på förmiddagen började klockan 09.00. Ännu en dag med Grönlandsteknik, Fun and Balance, BCU 4-star Leadership Training. Senare skulle Sottocosta Ocean Racing Trophy avgöras. Starttiden var satt till 15.00.

Kvällens program var en grönlandsshow med rollning på olika sätt i regi av Turner Wilson och Cheri Perry.
Min dag började med frukost på hotellet, tyckte det var läge att unna mig en sådan. Jag bad om att få betala, men kyparen tyckte att det var bara att ta för sig av buffén. Siciliansk gästfrihet återigen.

Med välfylld mage så var det dags för symposiets sista dag innan långturen.

Utanför Vulcano

Jag fick i uppgift av Roger att vara ledare för den tänkta gruppen BCU3-star paddlare (här Roger och Gianluca). Jag började med att värma upp gruppen med allmänna och specifika rörelser på land innan vi sjösatte och fortsatte med paddeltag i kvadrat, medsols och motsols, där deltagarna skulle kanta, svepa, använda bow/stern rudder med paddeln, bakåtsvep, crossdeck, lågt stöd för tvär gir etc. Genom att använda sig av sådan uppvärmning på en ca 40x40 meter stor yta så får man som ledare snabbt koll på hur tekniken är hos de olika gruppdeltagarna.

Då vi satte kurs utåt, vi skulle idag runda Vulcano, så hade jag CLAP i tankarna. Jag fick uppgiften att ta oss till 4 olika punkter som jag fått angivna på sjökortet. Gianluca skulle vara uppmärksam och vid ankomst till varje punkt kunna säga var vi var. Då vi rundade en udde där vågorna slog mot klipporna placerade jag mig så att grupputövarna paddlade utanför, jag ledde gruppen genom trånga passager och gav kommandon med tydliga handrörelser. Efter en stunds paddling iscensatte Roger en situation där min uppgift var att rädda en paddlare efter kapsejsning där denne vridit axeln ur led. Jag fäste min och Gianlucas kajak sida vid sida med hjälp av kort bogseringslina. Jag bad Roger lägga sig bredvid mig för att ge support vid räddningen av Gianluca. Jag bad Gianluca föra in fötter och ben i sittbrunnen. Efter insatsen pratade vi om den och resonerade kring huruvida man skall göra si eller så, hur man går in och vilken sida man placerar sin egen kajak beroende på om det är höger eller vänster axel som har skadats, vilken position man har i förhållande till faror med klippor, hur vi tar oss ur knipan. Senare fick jag ett scenario där Gianlucas kajak sprungit läck efter att han kört på en sten och dessutom skadat armen, ett scenario där Roger fejkade enorm trötthet. Mycket att tänka på. Oerhört lärorikt. Under paddlingen där vi också skulle visa på teknisk effektiv paddling så fick även Gianluca några situationer. Vi lyckades väl med Navigering och utpekande av de platser vi kom till.

Då vi kom tillbaka efter ca 20 km till basen, mentalt mer trötta än fysiskt, så möttes vi av Francesco.

- Hey. Now you go in the race! It starts soon. Are you in? Mikael, you’ll be the first Swede to participate.

- I’m in.

- You’re number 19, I think.

Jag och Gianluca anmälde oss pliktskyldigt till detta Vulcanoa Marathon. Roger hade en del att stå i med utvärderingar och formulär, men skulle vänta på oss vid Il Conte för utvärdering och analys av våra insatser under 4-star Training Leadership.

Jag fick nummerlapp och en genomgång av sträckningen, Lipari tur och retur i princip. Rutten var ut till Punta della Crapazza och lite till sedan tillbaka, 6,5 km.

En del favoriter tog det här riktigt seriöst. Startskottet gick, inte klockan 15, utan en stund senare, Siciliansk tid. Maxtiden var satt till 120 minuter! Det blev som det brukar bli - ett frenetiskt paddlande och positionssökande i början. Själv tog jag det mer som en kul grej att vara med om, jag var ju ändå här, så varför inte. Då jag väl kom i mål så hade jag distanserat Gianluca, blivit slagen av kanske 15, men slagit ungefär lika många, gott så. Francesco hade kommit i mål före, likaså Stephan Lorenz från Hamburg. Justine och Barry hade haft ett internt race där Barry knep andraplatsen och Justine tredje.

Efter denna heldag på vattnet så lade jag upp kajaken och gick bort till Roger. Vi diskuterade mina färdigheter och de områden som man kunde arbeta mer med innan en certifiering som BCU4-star Leader skulle ske. Roger lade fram ett papper som kallades Self Assessment Web – 4-star Leader. Förhållandena hade varit för snälla mot oss, därför borde jag se till att öva de olika aspekterna under tuffare förhållanden, gärna med tidvatten och högre vågor. Jag kände mig tillfreds med vårt samtal och tackade för de här fyra dagarna där Rogers inspirerande coaching, erfarenhet samt färdigheter som paddlare och instruktör var väldigt bra.

Han skulle skicka uppgifterna till BCUs organisation och se till att de sände certifieringsbevis och annat inför nästa steg. Roger tackade för min insats som översättare mellan honom och Gianluca. Jag tog ödmjukt emot detta och insåg plötsligt det lustiga i situationen att jag under de två senaste dagarna hållit på med räddningsmanövrar och gett kommandon på omväxlande italienska och engelska från en kajak i den Eoliska övärlden norr om Sicilien. Hur blev det så?

Jag gick tillbaka och tog ett dopp i det ljumma havet. Imorgon skulle 4-dagarsturen ta sin början, tältet buntas ihop och packas ner tillsammans med övrig utrustning i kajaken.

Dags för Cheri och Turners show.

Föreställningen var spektakulär som det brukar vara när man ser proffs hålla på. De var helt fantastisk skickliga såväl med som utan paddeln, med norsaq samt till och med hållandes en gatusten! Turners engagerade instruktioner var lika entusiasmerande. Tänka dig att ha detta som livsstil (vilket några av Paddlings läsare säkert har). De turnerar runt till diverse symposier, ger workshops i grönlandsteknik och hur man bygger sin Skin on frame (Turner ger workshop i Catania 25 mars – 8 april, 2011) osv. Vi hade ju fått ta del av deras rollande nere vid stranden varje dag mellan 9-13, men detta blev pricken över i:et. Deltagarna på symposiet var hänförda och en aning myggbitna. Det förstnämnda utkonkurrerade dock det sistnämnda med kajaklängder.

Turner berättar och Cheri visar

Kvällens middag skulle avnjutas på Ristorante Stevenson inne i byn. Middagen tog sin början och bestod av pasta, fisk och efterrätt. Under middagen delade jag bord med Tim Laurence, Roger och Sonja. Roger och Sonja berättade att de efter symposiet och turen skulle paddla Sicilien runt. De räknade med att det skulle ta dryga 30 dagar (du kan läsa mer om hur det gick på www.coastalspirit.com ). Tim som var lite av en ensampaddlare med sin hopfällbara Feathercraft (bland annat Svalbard) skulle tillbringa ytterligare tid på Sicilien innan han styrde kosan mot England. En intressant person som behärskade engelska, tyska, italienska, arabiska, spanska, franska och, hör och häpna, till viss del svenska.

Efter middagen visade Justine Curgenven upp två av sina filmer, This is the Sea 3 och 4. Helt fantastiska kajakfilmer där det som jag uppfattade som allra mest spektakulärt var tidvattensracet utanför Skottlands västkust.

Del 2: 4-dagarsturen

Måndagen 4 oktober

Dags att paddla mellan 4 av de 7 Eoliska öarna. Slutmålet var Stromboli som för många är synonymt med filmen med samma namn där Ingrid Bergman hade huvudrollen.

Efter utcheckning från campingen, som nu stängdeför säsongen, så var tanken att vi skulle ge oss iväg klockan 09.00. Det blev inte riktigt så, men fördröjningar står man ut med då man sitter i en kajak efter 4 dagars symposium av hög kvalitet med prominenta jordnära stjärnor, är mitt i en miljö som värmer dig sådär lagom och du har en intressant tur på fyra dagar framför dig där du skall paddla på 2000 meter djupt vatten, slå läger på stränder på vulkanöar, äta god mat och umgås och vandra upp på Strombolis aktiva vulkan.

Då vi till slut kom ut på öppet vatten och kommit halvvägs till Lipari tvingades vi till ett stopp.

Kustbevakningen lät oss inte fortsätta! Varför? Vår följebåt hade inte kommit. I Italien måste man ha följebåt om det handlar om större grupper. Med på turen var vi närmare 40 paddlare varav drygt hälften kom från annat land än Italien. Stämningen var på topp och då vår följebåt kom diskuterades det kort med kustbevakningen. De kollade att vi låtit meddela färjebolagen att vi var ute och de skickade ytterligare en bekräftelse på att vi fanns därute. Då en snabbgående Hydrofoil kommer körandes kan det vara idé att vara uppmärksam. Vi fick lov att paddla vidare. Första dagen skulle vi ta oss över till Liparis sydspets, sedan mer eller mindre runda hela ön via paddling längs dess väst- och norrsida innan vi skulle paddla sydvart längs knappt halva östsidan för att lägga till på campingplasten i Canneto.

Jag och Stora Bocken Bruse
Foto: Stephan Lorenz

Liparis kust var väldigt trevlig och spännande med diverse grottor och överraskningar. Vi blev alla förvånade då en stor Urtidsbock upptäcktes. På en klippavsats som verkade omöjlig att ta sig till och än mer omöjlig att ta sig från, stod denne majestätiskt och tittade ut över sitt Tyrrenska Hav. Själv satt jag i kajaken och poserade medan Stephan Lorenz tog kortet. Mycket skratt och funderingar på hur den skulle komma därifrån. Nog för att de är goda klättrare, men här hade han nog tagit sig vatten över huvudet.

Vår paddling fortsatte och vi var flera som åkte in och ut ur diverse grottor innan det blev ett lunchstopp på klapperstensstrand. Denna första dag på turen höll vi oss längs Liparis kust, bortsett från den korta överfarten på 3 km från Vulcano. Lipari är enda ön i denna övärld där man hittar bergarten obsidian. Då vi paddlat någon timme till så kom vi till nordsidan där denna blankt svarta bergart syntes.

Efter ytterligare ett tag blev det ett spontanstopp då vi kom fram till en by där det förekommit stenbrytning. Minnen från denna tid fanns kvar då den rostiga lyftkranen och det band på vilket man sände ut stenen på till väntande fartyg fortfarande stod kvar i. Det som lockade alla i allmänhet, men italienarna i synnerhet, var kaffet som serverades på, som det verkade, byns café. För egen del blev det en dubbel espresso och en gelato con pistacchio, worth waiting for.

Kvarvarande paddling denna första dag blev lätt och vid ankomsten till Canneto så höll Francesco och Gianfranco ett litet infomöte. Campingplatsen kostade 7 Euro. Modern anläggning med härliga varmduschar. Kajakerna radades snyggt upp på stranden. Tält och annan utrustning bars över till campingplatsen där det inte tog lång tid innan stormköken kokade och härliga dofter spred sig över campingen. Jag, Tim Laurence och Stephan Lorentz fixade en oförglömlig pasta con pomodori, ricotta y tonno. Detta sköljdes ner med Birra Moratti. En del valde att gå på restaurang. Smakerna efter en dags paddling kunde inte bli bättre än de vi kände.

Briefing i Canneto, Lipari

Tisdag 5 oktober

Idag väntade en överfart till Panarea. Förra året hade turen gått till Salinas som sägs vara den av öarna som besitter den största skönheten. Att välja bort den detta år berodde på att en överfart från Salinas till Stromboli tar för lång tid och på så vis missar man chansen att bestiga vulkanen på Stromboli. Ett klokt beslut då just turen upp på Strombolikratern blev så magnifik.

Justine, Barry och Tim delar mat

Att paddla i storgrupp har sin charm, för en del var det kanske ovant att hålla sig till de säkerhetsregler som att hålla ihop gruppen som Sottocostaguiderna hade förmedlat. Gaudenzo, Giuseppe, Piero, Gianfranco och Francesco löste detta fint, men fick ta en del i örat. En annan trevlig aspekt är att man stannar och äter mitt på öppet vatten. Mat delas mellan paddlare. Kajakerna placeras bredvid varandra och stora flottar uppstår. Förhållandena var oerhört bra. Ingen stekande sol och inte mycket till vare sig vind eller vågor. På avstånd såg vi tre-fyra delfiner leka.

Panarea och Stromboli tornade upp sig allt mer. Hungern gjorde sig påmind. En del svalkade sig genom att rolla, en del behövde bli av med vätska, vilket föranledde dem att ta sig ur kajaken och ta ett dopp.

Vid ankomsten till Panareas sandstrand så lastade vi av vår utrustning. Tältet fick vänta. Vi kom fram strax efter lunch och en del var sugna på att paddla till byn, andra softa på stranden eller gå bort till byn. En antik lämning låg vid stranden och väckte en del paddlares intresse. Själv ville jag paddla runt Panarea. Pepe var sugen på lite vila och tyckte att den bästa säng som för tillfället fanns att uppbringa var hans egenbyggda Overline Spirito Inuit (http://www.over-line.it/ ) som följebåten transporterade mellan öarna. Cheri Perry, Turner Wilson och Justine Curgenven spelade in en del rollsekvenser vid stoppen.

Det stod var och en fritt att disponera resten av dagen hur man ville. Jag satt snabbt i kajaken och var beredd på att paddla. Roger Chandler anslöt och vi drog iväg längs Panareas östra sida, förbi själva byn San Pietro och hamnen. Panareas kust var dramatisk och oerhört vacker med stora färgskiftningar längs bergväggarna. Märkliga klippformationer som störtade rakt ner i det djupt turkosblå vattnet. Efter en timmes paddling tittade vi uppåt och fick syn på en ansenlig mängd rovfåglar som vi bedömde vara falkar. Vi räknade till åtminstone 30-40 stycken. Mäktigt. Kort därefter hörde vi hur det dundrade och rök. Ett kraftigt stenras som pågick kontinuerligt under de 15 minuter vi studerade detta på behörigt avstånd.

Stenras Panarea

Vi mötte så småningom en del av paddlarna som valt att ta andra riktningen. Efter fortsatt snirklande och effektivt paddlande nådde vi så småningom vår bas på Panarea. Väl där blev vi kaffesugna så utan at kliva ur fortsatte vi till byn San Pietro, vilket vi inte var ensamma om. En traditionell beställning för egen del med dubbel espresso och Pistageglass på ett av byns caféer. Roger valde det typiskt Sicilianska Granita med smak av citron. Gott var ordet.

Efter denna fika styrde vi kosan rakt ut mot Isola Lisca Bianca.

Bubblor från jordens inre

Dario Bisso, Clark , Richie och Gianluca hade varit därute och sett några grottor. Då vi närmade oss den lilla vita ön upptäckte vi en del smågrottor utan att hitta någon större att paddla in i på allvar.

Vad vi däremot fann var bubblor som kom upp till vattenytan. Vulkaniskt. Det var en speciell upplevelse att paddla på vatten med djupet 2000 meter och åldern på formationerna häpnadsväckande. Egentligen är det inte så märkvärdigt med bubblor, men det är klart, det är trots allt skillnad på bubblor och bubblor.

Solen började gå ner och det började skymma. Vi beslutade oss för att paddla tillbaka till stranden för att slå upp våra tält och förbereda kvällsmaten. Då vi kom tillbaka hade en del slagit upp sina tält. Vi konstaterade att vi förmodligen paddlat 35 km denna dag. Det krävdes att man slog upp tältet en bit upp på stranden då vattnet kom ganska långt upp.

Denna middag blev också en kulinarisk upplevelse. Vårt matlag uppstod igen och slog till med en pasta med pesto, tomat och salami samt vitt bröd, förstås. Det kan man inte vara utan på dessa breddgrader!

Ett uppfriskande kvällsdopp, sköna diskussioner och sedan en natts sömn innan en relativt tidig revelj för att hinna i tid till Stromboli för att gå uppför kratern.

Corvin, Stephan och Sonja, Panarea

Onsdagen 6 oktober

Frukost. Kunde varit mer omfattande och näringsrik. Lite halvtorrt vitt bröd, en röd apelsinjuice, en yoghurt och en kaffe på stormkök. En banan slank också ner. Jag hade återigen sovit bra. Nattemperaturen var lagom för god sömn i lättviktssovsäcken. Vågornas svall var rogivande och sövande. Nu förberedde sig alla för den avslutande passagen till Stromboli. Målsättningen var att komma dit i tid för att de som så önskade skulle kunna vandra upp till toppen. Paddlingens första mål blev Isola Lisca Bianca. Alla hade ju blivit nyfikna på de där bubblorna som några av oss hade upptäckt igår. Ett kort stopp för fotografering och justering av utrustning innan vi fortsatte. Dagens etapp mätte 25 km.

Då vi närmade oss Stromboli talade jag med Turner Wilson om Grönlandsteknik. Hans

passion och kunskap i ämnet var fascinerande. Att redogöra för allt han sade och hade förevisat under tiden på Vulcano låter sig inte göras, men han återkom med de tre L:en vad gällde själva grundtekniken kring hanteringen av grönlandspaddeln i samband med paddling:

Turner Wilson i aktion

- Lower, longer, later.

Jag studerade hans och Cheris teknik. Mycket effektiv.

Ett kort stopp på Strombolis sydostsida för bensträckning, lunch och reflektion innan den sista biten paddlades. Vid ankomst hjälpte vi varandra att ta upp kajakerna. De som ämnade bestiga Strombolikratern såg till att klä sig för ändamålet och packa med lite proviant, vindjacka och pannlampa. Efter att ha paddlat ett antal dagar skulle det bli gott att vandra.

Det är ett måste att anlita guide vid vandringen uppför kratern. Vår hette Sasha och arbetade för Magmatrek som hade sitt kontor vid kyrkan. Sasha och Gianfranco kompletterade varandra bra med gedigna kunskaper om vulkaner. Gianfrancos språkkunskaper var som vanligt ovärderliga för arrangemanget då han översatte italienskan till superb engelska. Jag kommer för övrigt aldrig att glömma vandringen uppför kratern. Anledningen? Diskussionen jag och Gianfranco hade avseende Shakespeare och det engelska språket. Jag fick berättat för mig att det minsann var en Sicilianare som låg bakom ursprunget till hur en sonett skulle se ut till sin form och jag som alltid trott att Petrarcha var den store inspiratören för den som kallades William Shakespeare.

Information angående Strombolikratern

Väl uppe på toppen var det hög tid för tröjbyte, varmare klädsel och vindjacka. Solen hade gått ner och mörkret började komma. Vi fick förmaningar om att hålla ihop gruppen. Vi satt eller stod och beskådade explosionerna som verkade komma var 15e minut. Synnerligen aktiv vulkan. Glödande stenar kastades upp ur jordens inre och gav ifrån sig ljud och ljus. Flertalet explosioner följde. Då de stora smällarna hördes och det sprutade rejält upp ur sprickorna kom också de stora hurraropen. Över all förväntan. Väl värt de 28 euro/person som Magmatrek ville ha.

Pannlamporna åkte på och vandringen ner började. Vi lämnade tillbaks våra lånade hjälmar som vi hade haft på oss under turen. Vi lämnade Sasha och Magmatrek. Hunger. Gänget som varit uppe vid kratern klev in på pizzerian som bara låg 100m ner på vägen mot byn. Stort bord, delad nota, god atmosfär och förmodligen en av de godaste pizzor jag någonsin ätit, salame, mozzarella di buffalo, melanzane. Hit skulle jag återkomma. Efter denna helt ljuvliga dag reste jag mitt tält på Strombolis lavastrand. Inte trodde jag att mitt tält inköpt i Byron Bay, Australien 2002, skulle stå upprest på en strand vid foten av vulkanen på Stromboli.

Min SKD på Strombolis strand

Torsdag 7 oktober

Färjan skulle inte avgå förrän vid 14.30. Gott om tid att ta hand om. Efter att ha packat ihop så tog jag en kaffe och macka på ett hamncafé. Sedan gick jag ner till stranden. Stromboli runt lockade. Vind och vågor hade tilltagit. Det som i huvudsak lockade med att paddla idag var att se den sida av ön där lavaströmmen gick ner i vattnet. En ganska krävande men trevlig paddling då våghöjden tilltog. Vi kunde höra men inte se vulkanens återkommande utbrott och höll oss på behörigt avstånd från kuststräckan där rester från diverse utbrott glidit ner från berget.

Då vi kom tillbaka till stranden valde jag att spendera sista timmen på egen hand. Efter ett dopp och ombyte gick jag upp i byn där jag köpte några lavasmycken: en delfin till dottern, en ödla till pojken samt en Trinacria – symbolen för Siciliens tre uddar representerade av tre böjda människoben (sv. Triskelen) till min fru. En gång i tiden hette Sicilien just Trinacria.

Jag gick upp till restaurangen vi åt på kvällen innan. Beställde pasta med aubergin och ricotta. Välkyld Messinaöl och en vidunderlig utsikt över det Tyrrenska havet som vi paddlat och

som vi snart skulle ta färjan tillbaka till Vulcano över. Maten var, återigen, fantastisk.

Nöjd och belåten vandrade jag ner till övriga vid kajen. Ingen mer paddling. Kajakerna bars ombord och placerades tätt intill varandra.

Kajaker på piren, Vulcano

På återresan återsåg vi ”våra” öar från ett färjeperspektiv. Det tog drygt 3 timmar till Vulcano. Väl där var det dags att packa av. Vi hjälptes åt att få av kajakerna från färjan. Francesco och Pepe hämtade bilarna och släpkärrorna. Vi lastade på. Pepes bil och kärra stannade kvar på piren medan Francesco och jag åkte till stranden vid Togo Togo med den andra.

Clark, Jag, Pepe, Richie på färjan från Stromboli

- I will have another group of Israelis paddling tomorrow, sade Francesco.

Jag häpnade över hans engagemang. Här hade han och Gianfranco sett till att ”paddla” i hamn ett helt symposium under 8 dagar med allt vad det betydde i förberedelser, för att påföljande dag arrangera ytterligare en tur i denna vulkaniska övärld. Själv hade jag ordnat med transport till Catania. Giuseppe skulle köra Clark och Richie Snell till Pepes bas i Catania där Clarks jeep väntade på att ta honom och Richie till Pozzallo på sydkusten för färjetransport till deras kajakcenter på Malta. Därefter skulle Clark bara byta väska för att delta vid ett symposium i Cornwall, England. Viss tidspress för deras del alltså. Mitt plan skulle inte lyfta förrän vid 13-tiden fredag 8 oktober från Fontanarossa (Den röda fontänen, vilken annan flygplats kan slå det namnet? Skavsta?).

Då vi lastat klart gick vi till Ristorante Stevenson för en sista måltid. Färjan till Milazzo skulle avgå 02.30 på natten, så det fanns gott om tid för en lång måltid. Vi pratade och sjöng. En av italienarna, som bodde i Florens, påtalade att han älskade Sicilien och återkom för den goda maten. Att som Florentinare, med allt vad mat i Toscana betyder, säg att ett skäl till kärleken för Sicilien var maten, är inte dåligt. Han tog ton och sjöng en italiensk hyllningssång åt kvinnan.

Avslutningsmiddag

Efter maten blev det mycket arrivederci och hope we see you next time. Som att kasta ett mynt i Fontana di Trevi i Rom. För att garantera min återkomst till Vulcano lät jag ett mynt falla i hamnbassängen innan jag klev på färjan klockan 02.30.